We watched the Watchmen!

Igår var det premiär för Watchmen här i stan och vi var förstås på plats!

Nu ställs jag inför ett dilemma, to spoil or not to spoil... De flesta verkar ha läst serien Watchmen och om man inte har det så är det inte för att den är ny precis. Alan Moore skrev den på 80-talet och den har tryckts om åtskilliga gånger. Den har antagit klassiker- och kultstatus sen dess. Att hålla tand för tunga kommer att bli svårt. Här kommer ett försök i alla fall.

Historien utspelar sig i Staterna med "nutid" i ett grått 80-tal där USA är på väg in i kärnvapenkrig med Sovjet och Nixon fortfarande är president. Tillbakablickar till 40-talet visar hur superhjältar trädde fram, blev hyllade i media, blev smutskastade, mördade och så småningom förbjudna att vara maskerade. Två generationer av hjältar har pensionerats och lever sina egna liv nu.

Det första som slog mig var sättet att porträttera våld i filmen. Inte helt oväntat med tanke på att den första scenen med drivande action är en våldsam scen. Kontrasten mellan våldet och de stillsamma tillbakablickarna, mellan de långsamma scenerna och de snabba kameraåkningarna är förtjusande. Filmen var lång, och kändes med jämna mellanrum direkt långsam, men det förändrade inte att jag hade en fantastisk upplevelse!

Det är något speciellt med att se en serie komma till liv på bioduken. Även om man har fasta bilder i huvudet från hur det var när man läste serien brukar de så småningom blöda över i filmbilder. Jag har svårt att tänka på Iron Man nu utan att se Robert Downey Jr och Jokern kommer för alltid att ha Heath Ledgers ansikte. Patrick Wilson gör en helt lysande Nite Owl II och hans sätt att vara stämmer helt överrens med min uppfattning om hur Daniel var/är som människa och inte bara som hjälte. Men bäst av alla var ändå Jackie Earle Haley som Rorschach. Ooooh, vilken skådis, vilken karaktär, vilken vriden hjälte!

Där kommer vi till två av de punkter jag gillar med både filmen och serien. Det är inte så viktigt varför de har förmågan att göra vad de gör, hur de kan vara hjältar, de bara ÄR. Det är inte övertydligt att somliga människor är annorlunda, det smygs in mellan scenerna och raderna. Det är inte fråga om "jag har de här fantastiska förmågorna så jag måste göra gott/ont" utan "någon behövde göra något och vi var ett gäng som försökte". Och resultatet är i lika delar klassiska hjältar som vridna personer.

Sen kommer Doctor Manhattan och rubbar allt. En varelse så långt från människa som människan kan komma. En man som förkroppsligar tanken om makt. För att parafrasera- makt gör underliga saker med människor, absolut makt gör absolut underliga saker med människor! Han är den enda av karaktärerna som uppenbart inte är människa. Och inte bara för att han är blå och nästan konstant naken. Nej, det är mest för att han inte har ett mänskligt liv, inga uppenbara mänskliga bevekelsegrunder och för att han saknar den mänskliga förbannelsen att leva linjärt i kamp mot tiden.

Så här långt in i lovtexten har jag fortfarande inte kommit till musiken. Soundtracket är helt lysande! Snyggt insmuget, med textrader som matchar stämning eller tid perfekt. Visst finns det med lyrikrader i serien också, men det är väldigt snyggt gjort i filmen. Jag fnissade av Nina Hagen, rös av Leonard Cohen och mös i största allmänhet.

Det har gått lång tid mellan seriealbumet och filmen. Vissa förändringar var tvugna att ske för att det skulle passa sig på film. Men den jag minns mest av alla har de inte ändrat så att jag märkte det. Roscharch var lysande och jag tror att jag kommer att tänka på Watchmen mycket länge. Det är inte en dussinsuperhjälterulle, det är då ett som är säkert.
En tanke som kommer att vara med mig länge är- visar de olika bläckplumparna på Rorscharchs mask speciella saker vid speciella tillfällen? Har de provat fram plumpar som associeras till särskilda saker för att illustrera känslor istället för minspel? Eller är det önsketänkande?

/Nöjd och belåten Nene