fredag 11 januari 2008

Is this how it ends?

Vad skulle vi göra om vi hittade en ny planet?

Vår egen är döende. Inte för att det oroar oss så mycket, vi är ju unga och vackra allihop - genetiskt fixerade vid valfri ålder, plastikopererade och obekymrade av ansvar eller svåra tankar. Vi har lagliga bordeller, virtuella personal shoppers, djupintervjuer på The One Minute Show och robotar som sköter allt det tråkiga.

Och så har vi ju den här nya planeten som vi ska flytta till allihop - en underbar, blågrön planet, orörd och rik, som vår egen för 65 miljoner år sedan. En ny chans, och nu vet vi ju vad vi gjorde fel: så den här gången kommer vi att göra allting rätt, vi ska ta vara på möjligheten vi fått.

Ett rymdskepp far iväg mot Planet Blue. Ombord finns bland annat Billie, som ifrågasätter för mycket, och Spike, en Robo sapiens. Det är början, men det blir mycket, mycket mer av den här boken - och jag kan nästan inte berätta om det för att inte spoila. En interplanetär kärlekshistoria fortsätter långt vidare i en berättelse om skeppsbrutna och stengudar, en berättelse om hemlängtan och ofrihet.

Klassisk dystopisk sf, både hoppfull och deprimerande, med många egna twists and turns, och så underbart vackert skrivet - som alltid hos Jeanette Winterson.

It isn't ended yet.

/Karin Crusoe


En recension till.

Inga kommentarer: